Vad har kompisarna Ieva och Rehima gemensamt? Jo, väldigt mycket visar det sig. Bland annat så har de båda lämnat sina hemländer för ett nytt liv i Sverige – om än med många års mellanrum. Ieva kom till Sverige från Litauen för 20 år sedan och upptäckte i mötet med Rehima att hon då hade samma känslor som många som kommer hit nu har. Hon beskriver det som en oerhört bekräftande och skön känsla – att inse att hennes och Rehimas upplevelser var väldigt lika, fastän självklart även olika på sina sätt.
Det var ett sommarprat med journalisten Diamant Salihu som inspirerade Ieva till att söka sig till Kompis Sverige. I sommarpratet belyste Salihu värdet av att få en etablerad svensk kontakt när man kommer som ny till Sverige och hur det kan få människor att känna sig mer välkomna och mindre rädda. När Ieva själv flyttade till Sverige så hade hon redan svenska kontakter på plats och minns hur det underlättade hennes etablering. Hon förklarar hur hon genom sitt kompisskap ville ge tillbaka och tacka för den möjlighet och hjälp hon fick när hon flyttade hit. Hon beskriver hur hon togs emot med värme och öppna armar och hur hon önskar att det ska fortsätta vara så för alla som kommer hit. Direkt efter sommarpratet gick hon in och anmälde sig för att bli kompis. Det tog inte långt tid innan hon matchades med Rehima.
Vi drivs av samma saker oavsett var vi kommer ifrån. Vi behöver bara tillåta varandra att vara människor, då kommer vi varandra mycket närmare.
Ieva
Rehima kom till Sverige från Etiopien för kärleken och fick genom sin skola tips om Kompis Sverige. Hon ville få lära känna någon som hon kunde prata svenska tillsammans med i vardagen. Första gången de två kompisarna träffades tog de en fika i ett närliggande centrum och Rehima minns hur nervös hon kände sig inför. Nervositeten släppte dock snabbt och sedan dess har de hörts nästan varje dag.
Att upptäcka sin nya hemstad
Utöver att höras på telefon dagligen så träffas kompisarna ungefär en gång i veckan. Då brukar de försöka upptäcka nya delar av Stockholm tillsammans. Rehima förklarar hur hon tillsammans med Ieva har fått se många vackra delar av staden och uppleva sådant hon inte hade gjort innan. Ett minne hon håller kärt är när de gick till ABBA-museet tillsammans, ”jag gillar ABBA så det var kul”, förklarar hon.
Ieva är snäll och öppen. Hon har visat mig många vackra saker. Det är det roligaste, att spendera tid med henne och samtidigt lära mig språket och lite om den svenska kulturen.
Rehima
Att flytta till ett nytt land
En stor del av att flytta till ett nytt land är språket. Rehima förklarar hur hon har känt sig nervös för att prata svenska men hur vänskapen med Ieva har fått henne att inse att hon kan mer än vad hon tror. Ieva minns tillbaka på hur hon, likt Rehima, till en början tänkte att hon aldrig skulle kunna lära sig språket – men att det gick.
Utöver språket så beskriver de båda utmaningen med att komma till en ny kultur med nya människor, och att det pendlar fram och tillbaka tills man börjar känna sig hemma och bekväm. Att flytta utomlands är att gå från säkerhet till en väldigt stor osäkerhet. Ieva menar att det är viktigt att inse vilken modig sak det är att göra och hur jobbigt det kan vara att gå igenom den förändringsfasen. Genom att de två kompisarna har dessa känslor gemensamt så kan de tillsammans hjälpa varandra med att förstå sig själva och deras individuella upplevelser.
Att känna sig som en del av något större
Ieva reflekterar över hur vänskapen med Rehima har fått henne att känna sig ännu mer länkad till mänskligheten och till de gemensamma känslor som vi människor delar med varandra. Hon menar att kompisskapen har möjligheten att bryta ensamhet, någonting som alla människor vid något tillfälle har känt. Och hon pratar även ansvar. Att sträcka ut en hand och hjälpa till, eller att be om hjälp, det för människor samman. Om vi gör det så menar Ieva att vi mår bättre – vi känner oss mindre ensamma, vi känner oss närmare varandra och vi mår bättre i vardagen.
Vill vi komma vår mänsklighet närmare så behöver vi närma oss andra människor. Om vi vill leva i ett fritt och välkomnande samhälle där vi pratar med varandra, oavsett var vi kommer ifrån, så behöver vi sträcka ut en hand. Det går åt båda hållen.
Ieva
Ieva beskriver även hur vänskapen med Rehima har fått henne att reflektera över vad det innebär att vara en modig kvinna. Hur häftigt det är och hur man borde fira sig själv för det: ”att det är ett så stort steg och vi bör applådera oss själva över hur bra vi är.”
Vi lämnar Ievas hem med ett stort leende på läpparna, uppfyllda av vad dessa möten innebär konkret för människor och hur stor skillnad de kan göra. Vi tackar Ieva och Rehima och säger att vi ses snart igen, på återseende.